http://hd.se/kultur/2009/11/03/passa-paa-att-faa-mer-och-mer/

http://hd.se/kultur/2009/11/03/uti-helvetetes-kaeftar/

http://hd.se/kultur/2009/10/21/spraaket-sliter-sitt-haar/

http://hd.se/kultur/2009/10/04/blaagult-i-rutan/

skriver om omläsningen som praktik och funderar över om inte den har samma funktion som samtalsterapi. i sådan fall önskar jag mer samtalsterapi till folket. mer omläsningar av liv.

september i mitt hjärta.

linus thörnblad i höjdhoppskval. håll tummarna. bryt dem. vira susanna kallurs benhinnor runt christan olssons lår. det finns inte nog med talismaner. alldeles för många järtecken.

(jag vet, idrott är opium för folket. så är också barndomens minnen. nostalgin. människan.)

klungor av solar på baksidan. molnen tiger.

planerar trädgårdslandet med talet tre som minsta gemensamma nämnare för att blidka dantes onda ande.

om jag under lördagens tenta råkar förväxla dante med någon annan skitnödig jävel, säg jan björklund eller göran hägglund, så snälla, förlåt mig.

igår; grävde tills allting blev svartvitt och i skymningen flög klungor av svanar över mig på väg någonstans, för någonting. i morse var de tillbaka.

dn.se tar pirate bay-rättegången till en ny nivå, med den här rubriken på förstasidan:

"Pirate Bays Peter Sunde och advokaten Monique Wadsted möts i Pirate Bay-rättegången. Så ser deras shoppingvanor ut."

jag ser framför mig hur de äntligen slutar att träta (nog är det det som är problemet egentligen, att de är osams, det är så, 1900-tal liksom), kramar om varandra och går hand i hand ner till nk för att inhandla matchande accessoarer till slutpläderingen (om det inte visar sig att de vill ha samma halsduk, för då kan ni ge er på att helvetet släpps löst).

antalet nivåer jag kommunicerar på tycks vara outtömligt. idag har jag talat i telefon (fast och mobil), mailat, skickat sms, skrivit kommentarer till foton i facebook, lämnat logg-avtryck på facebook, skickat brev inom facebook, chattat på gmail, konverserat på betapet, bloggat, lämnat in en hemtenta.

och mellan varje nivå subtila skillnader. vad man säger och vad man inte säger. röstläge. rytm.

jo, just det, i morse pratade jag med en fysiskt närvarande människa också.

en utveckling av snöteorin: vi lever i en postupptäcktsresandedepression. vartenda litet skrymsle på jorden är redan mätt och avbildat, infogat i den stora kapitalistiska berättelsen. ägs av någon. det finns inget utrymme för en människa att stega ut i världen, slå ner fyra pinnar i marken och säga; här lever jag. den fysiska förnimmelsen är borttrollad. våra kroppar har ingen direkt koppling till upplevelsen av att finnas till. vi sitter vid ett skrivbord och trycker ner knappar på ett tangentbord. ligger och skurar insidan av någon annans toalett. sitter i möten och beslutar om tusentals människors liv (oftast ej våra egna). på något sätt omvandlas detta arbete till hammarslag som bygger ett hus, grässkopor som jämnar ut en mark, anonyma arbetare som rullar ut en gräsmatta (om vi haft tur).

så faller snön, och alla spår suddas ut. vägar, åkrar, fotbollsplaner täcks av ett och samma material. det som dagen innan tycktes självklart, konstant, måste åter åberopas. jag står utanför huset och ser åt alla håll och det är vitt vitt vitt. jag går, och för varje steg skriver jag mig själv.

(det kapitalistiska samhällets själva essens är det konstanta, lagen, och i dess förlängning, äganderätten. bara i ett samhälle där tanken på det eviga härskar kan det slå rot. därför hatar det snön (om det inte är tillverkat av snökanoner)).

även om det bara är för en kort stund, är det en glimt av något storslaget. bussar är försenade, bilar glider ut i vägrenen och fastnar. en spricka i fasaden har öppnat sig och genom den kan man välja att se.

den största skillnaden mellan människor och djur är att vi kan göra snöänglar

skriver jag bara när det snöar? snön som täcker, sätter ur spel. snön som skapar självmedvetande. den lyfter fram vissa detaljer och lägger andra i mörker. det reella: det blåser och trädens har vänt sina ryggar mot vinden. i kråkskogen står de alla vända åt samma håll. allt tycks mig enklare idag.

morgondimma i kråkskogen. fåglarna lyfter i sjok. skuggorna har skuggor.

stjärnbilden björnväktarens innersta namn är mullvaden. kom ihåg var ni läste det först.

en tom, fullt upplyst buss, passerar på andra sidan mitträcket i januarimörkret. en busschaufför och hans drömmar.

vid en flyktig undersökning för några veckors sedan innehöll vår bokhylla etthundratvå procent västlitteratur. de extra procenten får stå för den koloniala skulden. ändå har jag på något vis lyckats se mig som beläst. örlar runt i mitt minne. åttio- och nittiotalets grundskola. hur ser det ut idag? läser ni fortfarande strindberg? hemmingway? bukowski för de med avantgardet i sikte? de första stapplande litteraturpoängen. litteraturlistorna jag önskar att jag sparat. de vita männens triumftåg.

jag hoppas det är annorlunda idag. på måndag börjar jag om. det har gått tio år. tillbaka till universitetet. tillbaka till lund. tillbaka till litteraturen. tillbaka? framåt mot litteraturen.

under tiden läser jag karavan 4/08 och förundras. världar dansar i vad som ser ut som vanliga askar. jag öppnar dem en efter en och musiken ljuder. ballerinan har blivit utbytt mot något annat, ett myller av framtida upplevelser.

följer jack och jonatan, försöker finna mig själv på teleadress.se:

typ: L41 Gröna vågen. utmärkande drag: äldre, yrkesutbildade, gifta par utan hemmaboende barn, medelinkomsttagare, större jordbruksfastigheter i glesbygd, hemfokuserade, traditionalistiska kollektivister.

jag stirrar genom skärmen. en grupp lismande ansikten flinar mot mig. Ett av dem öppnar sin avgrundsmun och skriker: allt på sin plats.

prospekterar för hönshus. mäter med tumstock. alla siffror blir fel. vad behöver en höna? borde köpt en fjäderstock. söker i mitt förflutna, i mitt förförflutna. bakdelens tyngd. klorna spjärnar mot underlaget. jag lägger mig ner med näbben under ena vingen. tyngdpunkten irrar, söker sin plats. blicken stillnar. jag lyfter vingen och pekar. där, där, och där.

snön yr genom mobilen. bara skelettet av detta meddelande står kvar. bokstävernas olika delar. seriffer, tvärstreck.

jag vill skriva att bokstammarna är orgelpipor. jag närmar mig norrifrån. går in i deras flackande ljus och igenom. endast mina fotsteg mot snön hörs. en hare rusar upp och förbi. ljudlöst.

(senare på kvällen passerar vi från andra hållet. en trefjärdedels måne bländar snön blå. skuggorna är långa, screentryckta på snöskorpan. från trädkronorna hör vi ett oroligt muller. vingslag, hesa skrin. när vi stannar och tittar uppåt höjs och sänks löst sammanfogade mattor, svartglänsande, mellan oss och himlen. fladdrar från träd till träd.)

vandrar över gnistrande åkrar, följer rådjursspår. stannar vid en åtel, åminnelse har de skrivit i snön med sina klövar. dan andersson står bakom mig med gitarren på ryggen. pekar ut över slätten. jag fortsätter.