en utveckling av snöteorin: vi lever i en postupptäcktsresandedepression. vartenda litet skrymsle på jorden är redan mätt och avbildat, infogat i den stora kapitalistiska berättelsen. ägs av någon. det finns inget utrymme för en människa att stega ut i världen, slå ner fyra pinnar i marken och säga; här lever jag. den fysiska förnimmelsen är borttrollad. våra kroppar har ingen direkt koppling till upplevelsen av att finnas till. vi sitter vid ett skrivbord och trycker ner knappar på ett tangentbord. ligger och skurar insidan av någon annans toalett. sitter i möten och beslutar om tusentals människors liv (oftast ej våra egna). på något sätt omvandlas detta arbete till hammarslag som bygger ett hus, grässkopor som jämnar ut en mark, anonyma arbetare som rullar ut en gräsmatta (om vi haft tur).
så faller snön, och alla spår suddas ut. vägar, åkrar, fotbollsplaner täcks av ett och samma material. det som dagen innan tycktes självklart, konstant, måste åter åberopas. jag står utanför huset och ser åt alla håll och det är vitt vitt vitt. jag går, och för varje steg skriver jag mig själv.
(det kapitalistiska samhällets själva essens är det konstanta, lagen, och i dess förlängning, äganderätten. bara i ett samhälle där tanken på det eviga härskar kan det slå rot. därför hatar det snön (om det inte är tillverkat av snökanoner)).
även om det bara är för en kort stund, är det en glimt av något storslaget. bussar är försenade, bilar glider ut i vägrenen och fastnar. en spricka i fasaden har öppnat sig och genom den kan man välja att se.
